EXTRA: Ladda ned Caput Mundi
Video från Lazio-Bari
Den eminenta kameramannen Löffa lyckades fånga några mäktiga sånger från Lazio - Bari på Stadio Olimpico. Först den klassiska So già du ore och sedan introlåten Non mollare mai. Här bjuder vi på lite riktig känslofylld läktarporr till skillnad från det kommersiella i England. Håll till godo!
Hemma efter en underbar vecka
Vad har hänt sen vi kom hem då? Ja. Jag har hunnit med att se mitt Bollnäs GIF förlora SM-finalen på Studenternas i Uppsala mot Hammarby. Riktigt pissigt och tungt men överkomligt. Något grattis får dom dock inte av mig. De är dom inte värda.Igår besegrade också Lazio Cagliari borta med 2-0 efter mål av Tommaso Rocchi och Segio Floccari. Jag har också börjat med skrivandet till resereportaget. Framsidan är klar, likaså förorden. En liten krönika om Piazza Vescovio har jag också klottrat ned. I skrivande stund sitter jag och arbetar med ett större reportage om matchen vi var på, Lazio alltså. Förhoppningsvis hinner jag blir klar med den idag, det beror lite på ifall jag skall upp till Bollnäs ikväll och tacka Giffarna för en underbar säsong eller ej. Det återstår att se.
Den här bloggen kommer vi att fortsätta och uppdatera tills hela projektet är avslutat så det är bara att kika in då och då ifall ni är intresserade av hur det hela fortlöper. Några smakprov från reportaget kommer ni dock inte bli bjudna på, däremot kommer det att läggas upp här när det är helt klart. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge brukar det sägas.
Jag vill också passa på att önska http://projectlondon.blogg.se ett stort lycka till och trevlig resa. De har nu börjat sin resa till Englands huvudstad London. Följ deras resa på bloggen likt ni gjorde med oss, helt klart värt det. Ha en otroligt bra tid i London nu, flickor!
Tisdag 16/3 - Från norr till söder - Från lugn till tryck
Dagen började med att vi märkte att Mr Eriksson vaknade upp på vårat golv vid 11 tiden då alla tre var väldigt trötta i igår natt. Efter detta uppvaknande så begav sig Mr Eriksson upp till sitt rum en trappa upp och Ryss och Löffa begav sig ut på nya äventyr.
Vi började med tanke att bara ge oss ut med att köpa någonting att dricka då frukosten slutar kl 10 på vårat hotell. Det första vi får syn på är en marknad som vi går in och kollar på, men när vi når marknadens ena slut så upptäcker vi att vi har Stadio Flaminio precis bredvid hotellet så vi går tillbaka för att hämta kameran då Stadio Flaminio är ett av våra mål vi hade med denna resa.
Väl när vi hämtat kameran bestämmer vi oss för att ta en sväng i vårat kvarter då vi inser att vi inte har kollat runt i det riktigt så vi tar en omväg till Stadio Flaminio. Vi tänker först att vi måste ta lite mera bilder på Stadio Olimpico så vi passerar Tibern och är framme vid Olimpico och beger oss mot Stadio dei Marmi som ligger precis utanför Olimpico, väl där ser vi att det är en idrottsskola som har sina specialkurser just då så vi sätter oss och kollar på fotboll, rugby och friidrott. Där blir vi sittande en och en halv timme innan vi ser till att vi får våra bilder på Stadio Olimpico.
Efter detta trevliga område som vi båda tycker väldigt mycket om bestämmer vi oss för att gå tillbaka till Stadio Flaminio som var vårat mål för promenaden. När vi kommer tillbaka till vårat kvarter inser vi att vi bor i en av de finare delarna av Rom det vill säga Parioli. Där hittar vi väldigt mycket saker vi kan knäppa kort på till exempel Palazzetto dello Sport där vi skulle se på Lazio basket som tydligen har flyttat sina match dagar till andra dagar, vi är väldigt besvikna över det när vi ser att arenan ser ut att vara en av de bästa sporthallar vi båda har sett (då vi båda varit i väldigt många i hela Sverige).
Därefter kommer vi fram till Stadio Flaminio där vi ser att det är bommat och stängt så vi inte kan gå in och knäppa kort så vi knäpper ett antal kort från utsidan då arenan är större än de flesta fotbolls arenor i Sverige. Efter detta går vi till vårat hotell för att vila lite då vi varit ute i 3 timmar.
Senare på kvällen bestämmer vi oss för att gå till Burger King för att äta för att sedan vända tillbaka för att se den 5e och avgörande matchen i Bandy semifinalerna mellan Sandviken-Bollnäs då Ryss är Bollnäsare och Löffa SAIK. Efter denna match blir det en vis stämning i hotellrummet då ena laget vann och andra förlora. Men eftersom det är sista kvällen i Rom bestämmer vi oss att ta en sväng på stan för att kolla läget, så vi tog Metron in till Fontana di Trevi där vi hade hittat ett trevligt ställe kvällen före som vi satt på.
Efter en varsin till förfriskning så bestämmer vi oss för att åka till ett område som heter Testaccio, väl där när vi kommer fram så är det lite dåligt med folk på samtliga ställen som ligger där. Men efter några minuter så hittar vi ett skönt ställe som vi går in på och träffar en jänkare som bara ville prata om Henrik Lundqvist.. Efter 1-2 timmar i Testaccio så gör vi oss klara för att hugga en bulle som ska ta oss in till någon krog i stan men det kan vi väl säga att han inte riktigt lyckas med till 100%
Nu kommer det inte komma ett inlägg fören på fredag då vi lär checka ut klockan 11:00 från hotellet men vi kommer inte hem till Sverige och Gävle fören tidigast 03:00. Så nu säger vi hej då Rom och Italien och hem ljuva hem.
Måndag 15/3 - Zigenare i södra förorterna
Söndag 14/3 – Borghettifrukost, Lazialestädare & tidig valborg på Olimpico
Enligt överenskommelse kom Andreas och väckte oss 9.15. Det hela slutade med att han fick gå ned och äta frukost ensam då Ryss och Löffa knappt gick att väcka och valde att sova vidare till klockan 11. När vi väl lyckats ta oss upp plockades en flaska av gudagåvan Borghetti fram tillsammans med lite Vodka Limone. Det hela till tonerna av låtar som Non mollare mai, Lazio Grande Lazio och Ti voglio bene Lazio mia. Tagget inför matchen hade inletts.
En dusch senare så var vi redo för att knalla mot Stadio Olimpico för att se Lazio – Bari. Vi bor väldigt nära arenan så promenaden tog nog inte mer än 15 minuter. Efter vägen drev stora klungor med Laziali runt mot arenan. Det var också många stånd som sände fejkade Laziosouvenirer, speciellt på bron över Tibern. När vi nått dagens destination så hade grindarna till arenan ännu inte öppnat. Utanför arenan satt Laziali och läste Cittàceleste och förtärde olika alkoholhaltiga drycker i solskenet. Carabineri stod och skrattade lite i bakgrunden och allt kändes riktigt bra. Grindarna öppnades till alla förväntansfulla lazialis stora glädje. Vi klev in och började promenaden till arenan. Efter biljettkontrollen hittade vi snabbt våra platser på Tribuna Tevere. I traditionsenlig ordning så sänktes en Borghetti och stämningen var god. De båda klackarna sjöng upp på uppvärmningen. Lazio Grande Lazio spelades i högtalarna och alla hemmasupportrar stämde upp i sången, även våra grabbar. Trots att vi fick vänta en timme på avspark så var stämningen god. Det blåste lite småkallt då vi satt högt upp på läktaren men det klarade vi Norrlänningar av utan problem. Spelarna gjorde entré till Non mollare mai och det var återigen dags för allsång. På Curva Nord arrangerades ett slakt ark tifo som inte såg allt för bra ut. Bari var bra på läktaren matchen igenom både visuellt och audiellt. Mäktigt.
Matchen var verkligen skittråkig med ett riktigt pissresultat. Bortalaget Bari vann inte speciellt rättvist med 0-2. Total misär som en viss stockholmare skulle sagt. Laziali visade sitt missnöje genom att göra ungefär tio brasor av tidningar runt om på arenans läktare. Efter matchen så blev det en sväng tillbaka till Villa Glori för att tömma kameran på bilder och byta om inför en helkväll i stadens centrum. På vårt rum var inte allt som det ska när vi kom tillbaka. Till skillnad från de andra dagarna så var det riktigt bra städat. Städaren hade till och med vikt ihop våra kläder fint på sängen och bäddat riktigt. Våra Laziohalsdukar och Ryssens Curva Nord tröja låg framme när vi lämnade hotellet på morgonen. Städaren måste ha varit Laziale och uppskattat vår passion så mycket att denne valde att bjuda på en rejäl städning. ;-)
Vi började med att leta efter Fontana di Trevi då vi hade hört av Angelica att den är mer sevärd nattetid med mäktig belysning och mindre folk. Men till en början så hittade vi inte riktigt dit så vi hamnade på Pantheon som var väldigt trevligt. Där vi hittade ett McDonald´s som vi slaskade i oss första maten för dagen. Därifrån visste vi hur vi skulle komma till Fontana di Trevi men eftersom det inte finns någon logik i gatumönstret och skyltarna är inte alltid att lita på så tog de lite tid. Fast efter lite letande och hjälp från en svenska i närheten av Barberini så hittade vi tillslut.
Efter vi hade fått några bra bilder så ville vi ta oss till San Lorenzo där vi sett i en tidning och hört av Gustav att det ska finnas ett bra fik där det finns många Italienska ungdomar som håller till. Det enda vi visste var att det låg ganska nära Termini men eftersom vi inte visste exakt var vi var så hamnade vi på ett ställe som inte var speciellt mysigt. Massa skrik från olika håll tillsammans med uteliggare och högar av sopor och sönderklottrade sunkhus gjorde att vi bestämde oss för att avlägsna snabbast möjligt.
När vi kom in till centrum så bestämde vi att ta oss tillbaka till hotellet för att ta det lugnt så började vi vår promenad norrut. Men eftersom vi ville se något nytt så blev de att ta en ny väg från Termini till hotellet men vi blev lite vilse igen. Dock hittade vi några fina ställen att se på men det var för mörkt att knäppa kort så det blir ett senare projekt. Vi gick sedan förbi Fontana di Trevi och då kände vi för att ta en liten paus så vi stannade till och köpte en varsin Peroni och slog oss ned bland folket för att njuta av den varma och vackra Romnatten . Efter den kortare pausen så vandrade vi hemåt förbi Trappa di Spagna och Piazza del Popolo tills vi kom till hotellet i norra delarna. Under promenaden ekade Mr Erikssons röst mellan husen; ”FORZA LAZIO!”. Bra jobbat där.
När vi kom hem så kom vi att tänka på en rolig sak. De anställda på hotellet måste tro vi är alkoholister. Efter varje dags slitsamma promenader med ständig fotografering och rekognosering så har vi inhandlat ett gäng flaskor sprit för att avsluta kvällen lite trevligt. De är man värd efter en heldag med miltaliga promenader. Men de i receptionen börjar nog fundera lite när vi varje kväll klivit in med spritflaskor på ett fint hotell med endast affärsresande. Städarna har till och med börjat anpassa sig. Idag när vi kom hem hade de lagt in extra plastmuggar på rummet. Grazie!
Lördag 13/3 - Fyllefrossa i Frosinone
10.00 ringer klockan för sjuttonde gången sedan kl 8.30. Man vaknar upp och i ett litet rum som stinker svett och bakfylla. Man öppnar ögonen och inser att man ligger och sover med tre andra killar i samma säng efter en kväll på en gaybar. Kanske inte den bästa starten på dagen men ack så trevligt vi hade kvällen innan. Städtanten i lägenheten började mässa på Gustav att han var tvungen att packa ihop och lämna så hon kunde påbörja saneringen av krökarkvarten. I all hast slängde stockholmaren ned sina grejer i väskorna och vi satte fart mot Termini. Tågbiljetter tur och retur inhandlades till Frosinone för en kostnad av €36. Det visade sig att tåget avgick 12.20 så vi hade två timmar på oss att käka och dumpa Gustavs väskor. Bakfyllekäket styrdes upp på McDonalds och sedan var vi klara för avfärd.
Tåget rullade sakta men säkert förbi sunkiga förorter, pampiga berg, vackra natursköna vyer och smutsiga industrier. På tåget kändes det inte allt för väl, gårdagen hade satt sina tydliga spår på sällskapet och stämningen var väl inte på topp. Men sen drog det igång, ett grovt internt skämt roade oss hela vägen till Frosinone. Resan tog ungefär 1,5 timme. Vi trodde först att det var ett skämt när vi klev av på stationen. Vi möttes av en hög bråte och metallskrot. Snabbt ut ur stationen då vi hade bråttom till arenan trodde vi. VI försökte hugga en bulle med taskiga resultat. Taxichaufförerna höll ingen högre klass precis vilket gjorde att vi snikåkte på en buss istället. Ett längre och djupare reportage kommer i det färdiga arbetet därav är inte detta så detaljrikt.
Vi visste inte på förhand om vi skulle få tag på några biljetter. Vid arenan frågade vi polisen som hänvisade oss till ”Stewards” som sedan skickade oss vidare till en biljettkassa där vi möttes av beskedet att vi var tvungen att gå till FrosinonePoint och köpa biljetter där. De fixades på en pisskvart och biljetter till Curva Nord för €10 styck vilade i våra fickor. Stämningen på arenan var riktigt märklig och fotbollen i sig likaså. Slutresultatet skrevs i alla fall till 2-3 till bortalaget Piacenza. Det dåliga resultatet gjorde att de gula lejonen fick lämna sin hemmaarena till tonerna av tusen burop och visslingar.
Färdmedlet tillbaka till stationen blev klassisk gång. Vi traskade i kanske 20minuter genom den gemytliga stadens centrum. Vi tajmade ett tåg klockrent på stationen och vår tid i Frosinone var över för denna gången. Vem vet, kanske tar ödet oss dit igen? Tågresan hem blev tyst då Löffa och Gustav sov. De två vakna grabbarna roade sig med att fokuserat följa ett bråk mellan en uteliggare och en carabineri på tåget. Hemma på Termini slaskade vi in pizza för €45 för att avrunda kvällen. Vi plågade i oss nästan all pizza och man kan säga att vi var mer än mätta och belåtna. Vi lämnade Termini. Utanför sade vi Hejdå till Gustav och tackade för all hjälp och den trevliga helgen. Vi tog metron hem till Villa Gloria i norra. En riktigt rolig dag var till ända. Imorgon är det resans höjdpunkt, S.S.Lazio – Bari. Nu blir det en skvätt Borghetti, lite Enrico Lenni och sedan några timmars sömn.
Fredag 12/3 - Från Ultras till Gay
Efter en hastig frukost påbörjade vi vår dagliga promenad ned mot stadens centrum. Till skillnad från de andra dagarna tänkte vi våga på oss ett försök att ta metron. Till vår stora förtvivlan så var det tillfällig strejk av okänd anledning, något som skett till och från under en tid. Planerna för dagen var att hämta ut matchbiljetterna och sedan möta upp Gustav.
Strejken ändrade våra planer lite. Vi valde att istället för att fortsätta rakt fram över Piazza del Popolo svänga av vänster mot Villa Borghese. Den omtalade parken som påståtts vara så vacker osv. Nu är det dock inte högsäsong, men parken var knappast vad vi förväntat oss. Tajmingen var så dålig att den förväntade lugna promenaden genom parken uteblev då hundratals skolbarn hade orientering. De sprang runt och skrek som om de vore påverkade av olagliga preparat. Parkens utformning var helt klart bra och genomtänkt, men lera, ruttna träd och vissna buskar ingav inget vidare intryck. Boulognerskogen hemma i Gävle känns helt klart bättre. Inne i parken hade vi tänkt genomföra ett besök på Galleria Borghese men det visade sig att det var stängt när vi kom fram. Promenaden fortsatte ut ur parken och vidare på Via Veneto. Ett rikemansområde där exklusiva modebutiker blandades med fina banker och försäkringsbolag. Det var även där vi hittade Martini kontoret. Kosan styrdes mot Stazione Termini. Under tiden vi gick så ringde Ryss upp Gustav och stämde träff utanför just Termini. Då det skulle ta en halvtimme för honom att ta sig dit så begav vi oss till Via Farini för att hämta ut biljetterna.
Inne i butiken så kände killen igen oss och han blev väldigt glad att få besök. Han hoppade upp ur stolen och fotbollsspelet var ett faktum. Det lirades hejvilt och skratten och skämten avlöste varandra. Efter matchen snackades det fotboll och läktarkultur i allmänhet samtidigt som vi kikade runt bland grejerna. Det investerades i halsdukar och jackor innan vi plockade ut biljetterna och begav oss tillbaka till Termini för att möta upp Gustav. Efter de sedvanliga handskakningarna så beslutade vi oss för att ta en buss till Piazza Vescovio. En helt sjuk bussfärd med folk som flög överallt, trängdes och klagade på varandra. Raka motsaten till Gävle. Framme på piazzan drog vi in på Laziopuben Excalibur. Gustav presenterade oss för ägaren och öl beställdes in. En riktigt fin gigantisk hamburgare plockades också in. En skön lunch med fotbollssnack och allmänt trevligt. Efter den underbara måltiden så dokumenterades allt klotter och Gabrielemålningen vid Piazzan. Det blev också en sväng in på Forza Nuovas butik. En djupare analys av hela detta område kommer i det färdiga arbetet sen.
Bussen tillbaka till Termini där vi beslutade oss för att gå hem till Gustav och sänka någon pilsner, snacka skit och se lite läktarporr. Riktigt trevligt och intressanta diskussioner som mynnade ut i vidare festande. Gustav skall åka hem på söndag efter fyra månader och hade lyckats väldigt bra på sitt test så festen var ett faktum. Vi fick följa med till en annan studentlägenhet några kvarter bort där det var blandade nationaliteter.
När vi kommer dit så visste inte de som bodde där att vi skulle följa med Gustav dit men de välkomnade oss med öppna armar, de som bodde där tyckte att det var hur roligt som helst att det var tre stycken norrlänningar som hade letat ner sig till Rom. Men nästan direkt när vi kom in så började diskussionerna om dialekter och att vi inte kunde prata som alla andra svenskar, men vi fick snabbt över en tjej som var från Uppsala på vår sida så vi tyckte vinsten om dialekter var vår.
Allt eftersom att det droppade in fler studenter från deras skola så kom vi in på vart vi skulle gå ut någonstans, eftersom v inte visste något bra ställe så satt vi mest och lyssnade på alla förslag som fanns. Tillslut kom vi fram till att vi skulle gå till ett ställe som låg nära Termini som heter Radio Caffe men där var de för lång tid att vänta så vi bestämde oss att ta en taxi till ett annat ställe som vi inte kommer ihåg namnet på. När vi kommer dit ser vi att det är ett ställe som påminner lite om Berggrenska gården, men när vi väl kommer in så ser vi att det är mycket större plus att de har två stora dansgolv där det står go go dansare. Det är då vi börjar fundera på om det är något speciellt ikväll då det är mest manliga go go dansare, men glada som vi var att vi hade hittat ett ställe att komma in på så tänkte vi inte så mycket mer på de förrän vi märker att det var ovanligt mycket ABBA som spelas och att det är mestadels killar på dansgolven och att de står och kysser varandra lite titt som tätt. Så vi tar klivet ut ur dansgolven för en nypa luft och det är då vi får reda på att vi har hamnat på en klubb som det är gaykväll på och då bestämmer vi oss för att börja bege oss till Gustav igen för att sova några timmar innan vi ska åka iväg till Frosinone för att se på fotboll.
Men vägen dit upptäckte vi inte var den enklaste eftersom vi inte fick tag i någon taxi, eller ”bulle” som Gustav säger. Vi påbörjade ännu en promenad genom Rom för att komma till Gustav eller få tag i en taxi som kunde ta oss dit. Efter en timmes promenad hittar vi en taxi som kunde köra oss till Gustav, väl där så slutar det med att vi alla sover i samma säng då det bara fanns en säng att tillgå. Men trötta som vi var så somnade alla på en gång för att vakna så utvilade vi kunde bli inför tågresan till Frosinone och Stadio Comunale di Matusa.
11/3 Torsdag - Alla vägar bär till Rom – Alla vägar i Rom bär till Museo Nazionale
Natten blev ingen höjdare. Dålig sömn, stenhård säng och kyla gjorde natten till ett rent helvete. Det var bara att kliva upp och klä på sig och lägga sig igen. Kylan var extrem i rummet och ikväll skall vi se till att det inte upprepas. Nu till dagens händelser. Vi klev upp vid 8 för att väcka Mr Eriksson som redan var vaken. Trots hans ålder var det något italienskt barnprogram som han kollade på, med full fokus. Nåja. Frukostbuffén var helt okej enligt vissa av oss, mindre tillfredsställande enligt andra. Gott bröd med italiensk skinka och ost ackompanjerat med ett riktigt blaskigt kaffe. Tankarna fördes direkt till Gevalia där. Helt klart godkänd frukost trots kaffet. Däremot kände vi oss inte riktigt så hemma i matsalen. Där nere möttes vi av äldre män som satt i kavajer och drack sitt latte. Vi klev ned i sunkiga träningsoveraller och högg direkt in på det delikata brödet som äkta vikingar. Vi bor trots allt på ett fyrstjärnigt hotell så det var väl väntat egentligen.
Vädret ute var ganska rått. Några plusgrader i luften är helt okej, men kylan var så rå att den bet igenom våra vindjackor. Vi promenerade ned längs Via Flaminia för att ta oss ned till centrum. Efter att ha lyckats tagit oss över ett antal vältrafikerade vägar helskinnade så var moralen på topp. Till vår stora glädje siktade Ryss ett monument han kände igen, nämligen pelaren på det kända torget Piazza del Popolo. Gud var med oss, trots hård trafik och tiggare så lyckades vi ta oss ned från en kulle till Piazzan. Några foton togs och glädjen var total då vi nått vårt första mål. Vi hade tänkt och bara gå och kika runt lite i staden denna dag och lära oss hitta lite. Så blev de inte. Vi knallade vidare söderut och vi behövde inte gå länge förrän nästa sevärdhet skymtades. Nästa mål vi hade nått var Trappa di Spagna. Återigen plockade den eminente fotografen Löffertz fram kameran och förevigade stunden och platsen. Trappan kämpade vi oss upp för mot Andreas stora missnöje. Där uppe väntade något lite småroligt. En kille springer fram till Ryssen och ber han ta fram fingret. Vilket han gör. Då börjar han knyta ett armband i de italienska färgerna. Han frågade varifrån vi kom och när han fick höra svaret Svezia kom en rolig motfråga; ”Hur mar do?”. Vi skrattade högt och hans skämt fortsatte. Anklagelserna mot Ryssen haglade, han påstod att Löffa var min pojkvän. Vi skrattade och det trevliga samtalet fortsatte på en salig blandning mellan engelska, svenska och italienska. När han gjort klart armbanden gav vi han €5 var så han blev nöjd. Några få cent dög inte, då skrek han att vi kom från Bangladesh.
De exklusiva butikerna avlöste varandra på de små trånga gatorna. Nästa sevärdhet var bara ett stenkast ifrån. Fontana di Trevi blev nästa stopp. När vi kom fram mötes vi av en större samling människor som stod och fotograferade och självklart så lära vi göra samma sak, de vart några vackra bilder. Därefter kom vi till Vittorio Emanuele och där upptäckte vi att vi var alldeles bredvid Coliseum så vi traskade dit för att de det som alla talar om, men det var inte så speciellt som alla säger men visserligen gick vi inte in men vi tyckte det inte var värt de €50 som det kostade.
Efter detta så tog vi då våra pigga ben söderut från Coliseum och då fick vi syns på Vatikanstatens kupol och fick den smarta idén att ta det idag med så vi började gå i riktningen mot Vatikanen. Det hela slutade med att vi kom till Museo Nazionale som var en vacker byggnad. Men det var inte våran destination så vi fortsatte att leta efter Vatikanen fast då får vi se något som ger oss ett hopp om Rom. Vi hittade ett COOP, som vi självklart hade problem med att ta oss till eftersom vi fastnade i en park som bara hade en in och utgång men tillslut hittade vi ut och kom till matbutiken. Standarden på butiken går inte att jämföra med svenska. Hyllorna stod hur som helst med varorna blandade utom någon som helst logik. Man hade kassaapparater som inte går att finna i Sverige längre. Ytterst tveksamt om man ens tog kort och några Medmera var det inte på tal om. Italienarna borde åka på studiebesök i Sverige, det skulle nog göra susen.
Efter denna vistelse på vårat kära COOP så fortsatte vår jakt på Vatikanen, men efter mycket traskande så hamnade vi på Piazza del Popolo igen, som tur var hittade vi en stadskarta eller i alla fall en del av en stadskarta som vi kunde lokalisera oss på så vi hittade till vår nya destination. Piazza della Libertà, parken där Società Sportiva Lazio grundades den 9 Januari 1900. En inte allt för lång promenad tog oss dit. Väggar och räcken var täckta av Laziorelaterat klotter och klistermärken, stadsdelen verkligen andades Lazialità. Parken var väl ingen höjdare i sig. Ett gäng palmer, ruttna träd på de smutstiga gräsmattorna ramade in parkens innehåll rätt väl. På bänkarna i parken satt det alkoholister och hedrade Roms första klubb genom flaskan. Vissa låg på sina bänkar och sov. Känslan av parken var ungefär som den vid Gammelbron i Gävle. Sorgligt nog andades den alkoholism och misär. Kanske symboliserade denna misär det som sker i klubben just nu? Vi letade upp minnesstenen som satt på en husvägg var inget märkvärdigt egentligen men texten var verkligen rörande. När man läste detta och tänkte på att just där grundades den antika och vackra klubben. Det var en mäktig känsla fram tills att man vände huvudet till höger. På husväggen mittemot skymtades klottret ”Gabriele uno di noi”. Det omvandlade stoltheten och passionen till vemod.
Ännu en gång fick vi syn på Vatikanens kupol så vi satt riktning mot denna plats än en gång och vart hamnar vi inte när vi tror att vi hittat platsen? Jo, Museo Nazionale och vi börjar ge upp hoppet. Men vad dyker då inte upp om man kollar åt vänster när man står framför Museo Nazionale jo vi ser Vatikanen så då har vi gått från södra Rom till norra Rom för att hitta katolicismens centrum. Hade vi insnöade Norrlänningar bara vänt lite på huvudet åt vänster hade vi hittat vårt mål, vi var så nära men ändå så långt borta. Det som Gustav sa på telefonen igår stämmer nog, ”Ni är insnöade bönder bara”.
När vi gick på den långa och skapligt trafikerade gatan fram till Rom började regnet falla över Rom. Försäljarna var snabbt där och försökte kränga kassa paraplyer till hemska priser. Gick vi på ännu en turistfälla? Nä, denna gång var vi tillräckligt kloka. Om vi överlevde snökaoset 1998 i Gävle så ska vi nog överleva lite Romerskt regn tänkte vi. San Pietro var väl inte riktigt så mäktigt som vi hade väntat. Det kändes egentligen som vilket torg som helst i staden. Men för att Skvätten skall bli nöjd dokumenterades även det besöket. Hungern började ta kontrollen över våra hjärnor och vi gav oss ut på jakt efter föda. Tidigare under dagen hade vi sett en handfull skyltar med McDonalds. Visst låter det tråkigt att äta den maten när man är utomlands, men vi var ute efter något snabbt då våra magar skrek högre än afrikanerna utanför vårt hotell. Efter en timmes yrande på stadens pittoreska smågator så hittade vi fram till det kända Piazza Navona. Återigen så åkte kameran upp i sann turistanda innan vi fortsatte vår jakt. Vi passerade en pizzeria på en gata som ledde iväg från Piazzan. En man stod i entrén och skrek ”Birra Birra”. Det ordet var nästan vackrare än Aldo Donatis röst så vi stannade till och fick ett bra erbjudande på mat. Vi tog oss en öl till pizzan. En pizza som förövrigt var sjukt mycket godare än den ”svenska” diton. Den mycket vackra italienska kvinnan som serverade var otroligt trevlig och drev med oss när hon fick reda på vårt ursprung. Efter måltiden började regnet ösa ned men övergick snabbt till hagel. Då pekade hon ut och sa ”Feel like home, swedish summer” och skrattade. Vi stämde upp i skrattkören och drack ur vår italienska öl. Betalade och tackade för den delikata måltiden då regnet slutat ösa ned.
Lazio – Bari är på söndag så vi ville vara ute i tid med biljetterna. Vi virrade runt ett tag men visste att butiken låg väldigt nära Stazione Termini. Vi lyckades ta oss dit efter en koll på en infotavla nere i metron vid Barberini. Efter att ha lyckats sicksacka mellan galna bussar och idiotiska bilar så kom vi fram till några informationskiosker utanför Termini. Innan vi ens hann komma fram så sprang en kille fram och frågade om vi behövde hjälp. Ryss frågade efter Via Farini och hans kollega beskrev vägen, det hela blev dock lite småroligt. Han räknade på fingrarna hur många gator vi skulle gå och sa sedan ”sinistra”. Ryss ytterst bristfälliga italienska klarade dock av att uppfatta sinistra vilket förvånade informatören. Innan vi vände oss om sa han att det låg en polisstation på gatan, sedan med en mycket låg röst med en undertoning av skam och hat sa han; ”Och en Lazioshop” innan han vände sig om snabbt och försvann.
Vägen till butiken var inga problem alls och det var verkligen lättande att äntligen få se flaggor med rätt färger, de ljusblå och vita. Butiken var väldigt liten men helt täckt av ljusblå flaggor, plagg och gamla tidningsutklipp. Mitt i butiken stod ett fotbollsspel. Vi kikade runt på prylarna ett tag innan några andra svenskar i butiken skyndade sig ut med en bunt biljetter i handen. Ryss samlade mod och klev fram till mannen i kassan som sa ”Ciao” och utstrålade en enorm grinighet. Ryss frågade väldigt nervöst efter matchbiljetter till matchen. Han sken då upp som en sol och berömde Ryss italienska och frågade om han kunde flytande italienska. Vår gubbe förklarade med meningen ”Noi siamo svedesi” att vi var svenskar. Helt plötsligt återgick han till sitt tidigare tillstånd med enorm grinighet och frågade strängt varför vi var i Rom. Svaret blev ”La mia Lazio”. Resten av de som satt bakom butiken skrattade och applåderade. Mannen hoppade upp från stolen och skrek ”gioca gioca” och pekade på fotbollsspelet. Trots att en viss rutin fanns hos den svenske tävlaren från Flameslokalen i Bollnäs så var han otroligt nevös. Bollarna rullade in en efter en bakom Ryssens mål, han skrek då ”Muslera” och pekade på sin målvakt. Hela affären bröt ut i ett asgarv igen. Italienaren som stod på andra sidan bordet skrek ”Gooooool” i sann De Angelis anda vid varje mål han gjorde. Efter en handfull bollar bakom Muslera så gav Ryssen upp och Löffa tog över. Valbobon lyckades peta in en boll men strax efteråt kom kvitteringen. Vi tackade för matcherna och fick äntligen köpa våra biljetter. Efter passkontrollen skrev mannen i kassan ut ett kvitto med våra namn och bad oss återkomma dagen efter för att hämta ut biljetterna. Det var lite oklart vilken sektion vi fick biljetter på men Curva Nord var ”finità”. Tror det blev Laterale. Vi tackade för oss och italienarna sa att vi ses imorgon.
Dagens andra jakt på förtäring tog en början här. Vi sprang runt i centrum för att hitta någon affär att köpa alkohol på. Helt plötsligt dök en Spar butik upp framför ögonen på oss och vi klev in. Denna butik var lite bättre än COOP men fortfarande kaosartad. Hoppet rann oss ur händerna då vi inte hittade någon alkohol, men Mr Eriksson var uppmärksam och såg en skylt med en pil ned för en trappa till en källare. Där fanns det viner, öl och andra spritdrycker. En flaska Borghetti, Citron Vodka, ett par öl av märket Kantel Bräu och en Coca-Cola inhandlades. Vi styrde kosan hemåt till Hotel Villa Glori. När vi kom till hotellet så styrde vi upp på rummet och började med att prov smaka Caffe Borghetti och öppnade ölen och började arbeta med bloggen.
Onsdag 10/3 - Norrländska gnällspikarnas dag
Vår väg mot Rom inleddes med att vår käre vän Fazze plockade upp oss på stan. Stämningen i bilen var väl kanske inte på topp, men man kunde allt känna att något stort var på gång. Vi stannade till en sväng på Gävle Bro för att tanka. Några småtjejer siktades och ett par interna skämt drogs och höjde stämningen rejält. Vägen ned till Arlanda kändes dock väldigt långsam och som sagt, stämningen var avslagen. Vår chaufför och medresenär Mr Eriksson vägrade och inse att Terminal 2 faktiskt hade utrikesflyg också, vilket ledde till att vi blev avsläppta på 5:an. Efter deras gigantiska misstag väntade en ca 1000m lång promenad på ett relativt tomt Arlanda.
Väskorna checkades in och biljetterna hämtades ut. Vi slängde snabbt i oss en svindyr Carbonara, som förövrigt fick ens tankar att segla iväg till Sodexo. Enda skillnaden på Sodexos Carbonara och den på Arlanda var priset och portionen. En portion som hemma i Norrland skulle anses ungefär en 1/3 av vad en portion bör vara. Med lite mat i magen begav vi oss in till gaten och taxfreeområdet. Efter att ha kikat lite i butikerna kom vi fram till att priserna var högre och sortimentet sämre än hemma i Norrland. Längtade man hem redan? Javisst. Ryssen gnällde vid detta tillfälle så mycket att man stundtals trodde att han satt i korridoren på skolan och mässade om den bristfälliga och ytterst taskiga organisationen. Värt att notera är att Ryssen kände sig väldigt tveksam till att stiga på planet av vissa anledningar som inte bör nämnas.
En halvtimme försenat lyfte vi mot skyarna och vår resa mot Rom hade börjat på riktigt. Flygresan var rent utsagt vidrig. Flygvärdinnans falska leende passade inte ihop med hennes vackra stjärt. Någon harmoni existerade inte med andra ord. Löffa inledde sin gnällkarriär för dagen då utrymmet för benen inte var tillräckligt tillfredsställande eller som han själv uttryckte det; ”Sämre än en X-Trafikbuss”. Flygtiden blev ungefär tre timmar och var extremt långtråkig. Det lilla nöjet som existerade förutom flygvärdinnan med det falska leendet och den vackra stjärten var en gubbe som åt och drack konstant hela resan. Var det inte rödvin så var det kaffe. Var det inte tapasbricka så var det bullar. Karln åt rent ut sagt hela jävla tiden, men det belönades med samma legendstämpel som Skvätten tilldelats för några månader sedan.
Det var en sjuk mäktig syn att flyga över Rom och se alla gatlampor och bilar nere på marken. Det kändes på något vis väldigt overkligt. Vi landade äntligen på flygplatsen Fiumicino strax före 20. Flygplatsen var ingen vacker syn. Sönderslagna och smutsiga element hängde på väggarna och toaletterna stank klorin och var totalt nedskitna. Några pissoarer existerade inte heller. Någon tull eller liknande behövde inte passera, kan det bero på EU-medlemskapet måntro? Vi såg ett par carabinieri och en Guardia di Finanza. Den sistnämnde kunde man nästan tro var svensk då han hade ett väldigt nordiskt utseende. Han var dessutom väldigt trevlig. Det var inga problem att hämta ut väskorna och våra kom faktiskt först av alla. Rejält med flyt hade vi skulle det visa sig. Vi visste att det gick ett tåg in till Rom 20.36 och klockan var ungefär 20.20 när vi fick tag i våra väskor. Skyltarna hjälpte oss snabbt att lokalisera tågstationen och kiosken där biljetter inhandlades. För €11 styck fick vi ett säte på ett otroligt sunkigt tåg in till stan. Turen med väskorna gjorde att vi precis hann på tåget vilket ett gäng andra svenskar inte gjorde. Vagnen delade vi med några svenskar och ett skotskt par. Vi såg även två grabbar från Italienska armén. Tågresan gick också väldigt långsamt. Utanför fönstren låg Romnatten tung men vi kunde se kontor och industriområden hela vägen. Det påminde väldigt mycket om att åka tåg in i Stockholm med alla kontor och dylikt i utkanterna av staden. Tåget stannade inte på så många stationer men visst stod det folk från lokalbefolkningen på perrongerna och väntade.
Resan kan ha tagit cirka 50 minuter. Vi klev av tåget och vart överraskade av vädret. Det påminde lite om en svensk höstdag. Det kändes att det hade regnat tidigare under dagen på den friska luften, trots att vi var mitt i centrala Rom. Vi hann knappt kliva ut ur Stazione Termini innan en italiensk taxichaufför sprang fram och frågade om Taxi.
- Taxi?
- Si
- Andiamo?
- Viale del Vignola
- Hmm Viale Vignola…Hotell Vill…
- Si, Hotell Villa Glori
- PIERLUIGI…..VIALE DEL VIGNOLA!
Taxichauffören var väldigt trevlig till en början och lät oss inte lägga in väskorna själv. Vi satte fart genom Romnatten mot hotellet. Flertalet gånger var vi nära att smälla med andra bilar som rusade fram. Chauffören sa ingenting till oss under resan. Vi pratade dock svenska med varandra hela tiden. Men när Ryssen såg en Romanisti och höjde rösten med negativ klang så surade chauffören till. Andra Laziorelaterade saker som Excalibur, Original Fans Shop på Via Farini och spelare nämndes. Det märktes att chauffören inte var av rätt virke, dvs Romanista. Taxin till en början kändes väldigt billig och som ett fortsatt transportmedel. Vi åkte i stort sett genom hela staden till hotellet och taxametern stannade på €16. Ryssen räckte snällt fram en €20-sedel och tänkte ge resterande kronor i dricks. Chauffören ville dock annat. Började veva med armarna och skrika på italienska. Det visade sig att han hade dolda avgifter som vi aldrig lyckades tolka riktigt, men det totala priset utan dricks blev €25. Någon dricks fick han knappast.
Vi var äntligen framme på Hotel Villa Glori. Första intrycket av hotellet var mycket bra. Det kändes väldigt exklusivt och glamoröst. En pampig glasentré med en reception i fint polerat trä. En vacker kvinna hälsade med ett svagt ”Buonasera” och språkliga komplikationer uppstod sedan. Hon hade svårt att förklara att hon behövde våra pass, men det löste sig rätt snabbt. En väldigt mystisk man tog på sig det eminenta uppdraget att bära upp våra väskor till rummet. Han var kort och klädd i grön kostym med röda inslag, påminde väldigt mycket om en alv. Nåja. Hotellrummet var väl inte riktigt vad vi förväntat oss. Eller snarare, det var mindre än förväntat. Dock spelar storleken ingen större roll i dubbel bemärkelse i vårt sällskap. Toaletten var helt klart förstaklassig och allt från tvålar till badmössor, tandtråd och enorma handdukar. De kulturella skillnaderna var rätt uppenbara. Sängarnas täcken var inga täcken, utan man använde istället lakan. Några problem hade vi inte räknat med men det uppstod senare.
Vi installerade oss och sedan blev det en promenad. Vi tänkte hitta lite alkohol att köpa med oss men stadsdelen var helt död. Ingenting var öppet förutom exklusiva restauranger där bara förrätten kostade €30. Hoppet väcktes när vi siktade en mack men den var tyvärr stängd. Promenaden gick vidare söderut längs gatan. På vänstersidan låg en mörk park. Lite försent upptäckte vi att i parken stod ett helt gäng med afrikaner. En började följa efter oss och rädslan började infinna. Kanske var vi lite paranoida. Tillslut lyckades vi hitta en riktigt fin pizzeria. Vi köpte en rätt stor pizzaslice för endast €2. Vi köpte även med ett par Peroni till hotellet, dock ett rejält överpris men i brist på annat var det värt det. Tillbaka på hotellet slog vi på lite Laziorelaterad musik blandat med Engmans Kapell från Hälsingland, sänkte våra öl och la oss till sömn. En natt med väldigt dålig sömn skulle det visa sig.
Arlanda
Förtydling av projektet
Flygbiljetter och hotellet är bokat. Datumen som gäller för resan är 10-17 mars. Vilket känns lite småtungt då det är allsvensk premiär och undertecknad kommer därmed att missa sin första allsvenska hemmamatch sedan uppgången 2005. Hursomhelst, vi kommer att bo på ett hotell som heter Villa Glori, i ett inlägg lite längre ned beskriver Löffa hotellet i en liten presentation med bilder och text. Hotellet är beläget i de norra delarna av staden inte långt ifrån Stadio Flaminio och Villa Borghese. Flygstolarna är bokade hos Norwegian Airlines.
Vad ska vi göra där nere då? Jo, projektet går ut på att vi ska fördjupa oss i elitidrotten i Rom och regionen Lazio. Fokus kommer att ligga på matcherna Lazio-Bari, Frosinone-Piacenza och en eventuell slutspelsmatch i Europa League mellan Roma och Redbull Salzburg/Standard Liege. Förutom fotbollen har vi planerat att se Virtus Roma och Lazio i basket. Har vi tur lyckas vi även pricka någon amerikansk fotbollsmatch med Lazio Marines.
Vi ska även besöka lite platser i staden. Där kommer fokus inte att ligga på klassikerna som Colosseum, Fontana di Trevi och Foro Romano. Istället ska vi rikta in oss på lite mindre ställen som man inte precis kan klassa som turiststråk. Till exempel Piazza della Libertà där S.S.Lazio grundades. Stadsdelen EUR med sin fascistiska arkitektur, arbetarkvarteren i Garbatella, Ghettot och det lite mer konstnärliga Trastevere. Nere på plats i Rom har jag en vän som även kommer ta med oss till lite mer udda platser som man inte hittar i de proffisionella broschyrerna.
Det hela ska sedan utvärderas och sammanställas i någon form av resereportage med både bilder och texter där vi går mer på djupet än i vanliga resekataloger. Istället för glorifierande texter blir det ärligt, personligt och rättvisa bedömningar.
Något oklart? Lämna en kommentar så svarar någon av oss så gott vi kan!
Intervju med Stefan Radu
Efter att ha surfat runt på diverse Laziorelaterade hemsidor så hittade jag en intressand intervju med den rumänske försvararen Stefan Radu. Intervjun är gjord av Rumäniens största sporttidning Gazeta Sporturilor. Slänger här upp den till er översatt och klar!
Vad är nyckeln till din framgång i Lazio?
Det här är nog stora ord, men hårt arbete och full disciplin tog mig hit.
Mer detaljer?
Efter att jag lämnade Rumänien för två år sedan, slutade jag med alla kapitel som: barer, nattklubbar. Nattliv existerar inte för mig längre och det gillar jag, jag tycker det passar mig. Om du hittar mig klockan 22:30 i Rom, en gång om månaden, betyder det att de är något speciellt. Det händer ofta att jag skrattar med mina vänner och de tycker att jag beter mig som en gammal gubbe.
Saknar du Rumänien?
Ja, men bara min familj. Resten, Varför skulle jag sakna något? Slagsmål, aggressiva diskussioner? Nej! Sakna barer eller människor som drar fördelar av ditt jobb? Inte ett dugg! Jag ska säga dig: Jag är glad över mig själv att jag lämnade i tid.
Du var en grabb som gick på ut mycket, hur kunde du lugna ner dig så snabbt?
Jag är ingen ensamvarg. Jag har min flickvän här, och jag träffar vänner när jag är ledig. Den här semestern hade jag bara fyra dagars ledighet. Jag vilar det mesta av tiden. Jag vet att det låter konstigt, men jag ska säga dig en sak: på två år har jag inte ens hunnit sett hela Rom.
Är du glad att du gick till Lazio?
Ja, jag är jätteglad, jag tror de är mitt livs bästa val. Det är synd, vi har ett lag som kan spela i Champions League, men vi har så mycket otur. Det är därför vi inte ligger högre upp i tabellen.
Italiensk press skriver att Bayern München är ute efter dig!
Jag vet inte. Vi är i en jobbig situation i Lazio. Jag tänker inte alls på att lämna, mina tankar går bara till hur vi ska lyckas rädda oss.
Italienska journalister har berömt dig väldigt mycket!
Sen jag kom till Rom har jag aldrig pratat med någon journalist här. Inte alls. De är bara vad dom ser på planen, på matcherna, många träningar här i Lazio är stängda.
Du har inte spelat med landslaget på ett tag. Känns inte det konstigt med tanke på att du spelar i Serie A?
Jag tänkte först säga "Inga kommentarer". Men många hade missuppfattat de. Jag tänker inte på landslaget. Jag menar, jag vill göra klar för mig själv...Lazio ligger dåligt till i tabellen, och jag vill hjälpa klubben att klättra. Jag kritiserar ingen. Jag gör bara mitt jobb här. Och de ansvariga vet Lazios faxnummer....Vi behöver bara lite hälsa.
Grande Roberto!
Den 32-årige mittfältaren har snart spelat hundra matcher i den ljusblå tröjan. Roberto Baronio föddes 11 december 1977 i Verolanuova nära Brescia i Lombardiet. Han har hunnit med sex säsonger i Lazio men har stått i kontrakt med Romklubben sedan 1997. Han har under ett par säsonger varit utlånad till klubbar som Vicenza, Reggina, Fiorentina, Perugia, Chievo, Udinese och sin moderklubb Brescia. Nu har han deklarerat sin kärlek till den ljusblå Romklubben. I en intervju i veckan uttryckte han sin önskan att få avsluta karriären i Rom. Hans kontrakt går ut efter denna säsong. I intervjun med Goal.com fällde han denna kommentar.
- Jag har alltid hoppats att få avsluta min karriär här. Förhandlingarna med mig bör inte bli så svåra, jag begär inte månen precis.
Roberto har aldrig varit den där spelaren som briljerar med läckra dragningar och omöjliga klackar. Det han kunnat skryta med är ett bra tillslag och ibland väldigt giftiga frisparkar. Han har levt på sin vilja, sin kämpaglöd eller med andra ord, sin Lazialità. Roberto har denna säsong belönats med att få bara kaptensbindeln i vissa matcher, något han faktiskt förtjänar med tanke på allt tålamod han haft under alla olika tränare som kommit och gått. Jag hoppas Roberto får sin önskan igenom och avslutar karriären i Rom. Men under Lotitos vingar vet man aldrig hur det slutar.
- Jag spelar bra, känner mig stor och stolt över att bara den här tröjan.
Grazie, Grande Roberto!
Krucifix – Ett hinder för sekulär uppfostran?
För någon månad sedan tog Europadomstolen beslutet att förbjuda Italienska skolor att ha kristna krucifix i lokalerna. Ärendet togs upp efter att den italienske medborgaren med rötter i Finland, Soile Lautsi anmälde krucifixen till Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Lautsi hävdade att hennes barn kränktes när de tvingades vistas i lokaler med jesubilder. Lautsi vill att hennes barn ska uppfostras sekulärt och inte påverkas av några yttra faktorer så som krucifix och andra religiösa symboler i en sådan miljö som skolan.
”Skamligt”
Ropen har höjts från italienska riksdagsmän över beslutet från Europadomstolen. Domstolen gick på finnens linje och ansåg att Italien måste plocka ned sina krucifix från skolorna. Italiens utrikesminister Franco Frattini kommenterar händelsen.
- Domstolen har utdelat ett dödligt slag mot de värderingar och rättigheter som Europa står för.
Frattini var inte ensam om att höja rösten. Flera regeringsmän har använt sig utav ord som skamligt, hedniskt, absurt och oacceptabelt. Italien vars befolkning består av majoriteten katoliker är väldigt konservativa och värnar sina traditioner och religion till skillnad från oss svenskar. Domstolens uttalande löd enligt följande.
-Krucifixen kan upplevas som ett stöd av religiösa elever, men också stöta de elever som utövar andra religioner eller är ateister.
Domstolens utlåtande bryter dock mot den Italienska grundlagen då man under 1920-talets fascismregi stiftade en lag som gjorde det obligatoriskt för skolorna att vara utsmyckade med krucifix. Lagen har dock inte använts speciellt effektivt sedan 1984 då staten och kyrkan gick skiljda vägar i det stövelformade landet. Däremot väcktes debatten på nytt 2003 då muslimska aktivister ville förbjuda krucifixen.
Ökade krav utifrån
Krucifixen är en stark religiös symbol som är fast förankrad i det Italienska samhället. Till skillnad från Sverige ser vi en makaber skillnad på detta område. Sverige vars svenska befolkning idag är näst intill helt sekulär vilket de senaste åren har medfört att vi inte bryr oss om bevarande av kristna traditioner och symboler. Hela nedmonteringen av den kristna tron i det sekulära Sverige har medfört att främmande religioner vars anhängare är mycket mer radikala i sin trosuppfattning och utövning kan integrera sina tankar, traditioner och symboler i Sverige. Här är den stora skillnaden. Italienarna är hängivna sin katolska tro och de krucifix som finns i skolorna har funnits där i över hundra år, långt innan fascistregimen gjorde dem obligatoriska. Det som händer där är att den ökade invandringen av personer med främmande religioner har medfött ökade krav på den ursprungliga befolkningen. De nya ”italienarna” vill känna sig som hemma och vill inte bli påverkade av den katolska tron därav ställer man diverse krav.
Förbud mot traditioner - är de acceptabelt?
I och med Lautsi-fallet kan man se en klar symbolik. Majoriteten ska anpassa sig efter minoriteten. Men är det rätt? Är det verkligen rätt att de katolska eleverna ska bli av med sina krucifix som representerar deras tro på grund av att en elev i klassen är ateist? För visst kan denne eleven fortsätta att leva sekulärt trots att den tvingas se ett katolskt krucifix dagligen? Frågorna i denna diskussion är många och svårbesvarade. Men jag har min uppfattning klar i det hela. Italienarna bör enligt mig inte anpassa sig och sina traditioner efter nyanlända människor. Att man vill bevara sin säregenhet jämtemot andra länder accepterar jag fullt ut och därmed stödjer inte jag Europadomstolens beslut. Enligt mig ska krucifixen sitta kvar, och det säger jag trots att jag är protestant och inte katolik. Alltså handlar det inte om egen vinning. Något som gör det hela ännu mer intressant är att kolla vilket organ som fällt domen. Jo, det är Europadomstolen för mänskliga rättigheter. För att gräva oss ned lite djupare i ämnet så kikade jag snabbt igenom de olika artiklarna i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och fann detta.
”Artikel 18 - Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor”
Om de Italienska skolorna förbjuds att använda sig av krucifix skulle jag påstå att Europadomstolen brutit mot denna artikel. Alltså, den domstol som har i uppgift att upprätthålla de mänskliga rättigheterna bryter alltså själv mot dem. Därför vill jag påstå att det reella hotet mot mänskliga rättigheterna i Italien inte är staten, utan de är det organ som är inrättat för att upprätthålla dem. Det är en skrämmande utveckling som jag hoppas hejdas innan det är försent. För i Italien kan vi nu skåda ännu större sprickor mellan Italienarna och de nyanlända i och med upploppen i Rosarno. Incidenterna mellan ursprungsbefolkningen och invandrare har de senaste åren blivit allt fler och fler, vad det beror på vill jag inte svara på men jag har mina aningar....
