Natten blev ingen höjdare. Dålig sömn, stenhård säng och kyla gjorde natten till ett rent helvete. Det var bara att kliva upp och klä på sig och lägga sig igen. Kylan var extrem i rummet och ikväll skall vi se till att det inte upprepas. Nu till dagens händelser. Vi klev upp vid 8 för att väcka Mr Eriksson som redan var vaken. Trots hans ålder var det något italienskt barnprogram som han kollade på, med full fokus. Nåja. Frukostbuffén var helt okej enligt vissa av oss, mindre tillfredsställande enligt andra. Gott bröd med italiensk skinka och ost ackompanjerat med ett riktigt blaskigt kaffe. Tankarna fördes direkt till Gevalia där. Helt klart godkänd frukost trots kaffet. Däremot kände vi oss inte riktigt så hemma i matsalen. Där nere möttes vi av äldre män som satt i kavajer och drack sitt latte. Vi klev ned i sunkiga träningsoveraller och högg direkt in på det delikata brödet som äkta vikingar. Vi bor trots allt på ett fyrstjärnigt hotell så det var väl väntat egentligen.

Vädret ute var ganska rått. Några plusgrader i luften är helt okej, men kylan var så rå att den bet igenom våra vindjackor. Vi promenerade ned längs Via Flaminia för att ta oss ned till centrum. Efter att ha lyckats tagit oss över ett antal vältrafikerade vägar helskinnade så var moralen på topp. Till vår stora glädje siktade Ryss ett monument han kände igen, nämligen pelaren på det kända torget Piazza del Popolo. Gud var med oss, trots hård trafik och tiggare så lyckades vi ta oss ned från en kulle till Piazzan. Några foton togs och glädjen var total då vi nått vårt första mål. Vi hade tänkt och bara gå och kika runt lite i staden denna dag och lära oss hitta lite. Så blev de inte. Vi knallade vidare söderut och vi behövde inte gå länge förrän nästa sevärdhet skymtades. Nästa mål vi hade nått var Trappa di Spagna. Återigen plockade den eminente fotografen Löffertz fram kameran och förevigade stunden och platsen. Trappan kämpade vi oss upp för mot Andreas stora missnöje. Där uppe väntade något lite småroligt. En kille springer fram till Ryssen och ber han ta fram fingret. Vilket han gör. Då börjar han knyta ett armband i de italienska färgerna. Han frågade varifrån vi kom och när han fick höra svaret Svezia kom en rolig motfråga; ”Hur mar do?”. Vi skrattade högt och hans skämt fortsatte. Anklagelserna mot Ryssen haglade, han påstod att Löffa var min pojkvän. Vi skrattade och det trevliga samtalet fortsatte på en salig blandning mellan engelska, svenska och italienska. När han gjort klart armbanden gav vi han €5 var så han blev nöjd. Några få cent dög inte, då skrek han att vi kom från Bangladesh.

De exklusiva butikerna avlöste varandra på de små trånga gatorna. Nästa sevärdhet var bara ett stenkast ifrån. Fontana di Trevi blev nästa stopp. När vi kom fram mötes vi av en större samling människor som stod och fotograferade och självklart så lära vi göra samma sak, de vart några vackra bilder. Därefter kom vi till Vittorio Emanuele och där upptäckte vi att vi var alldeles bredvid Coliseum så vi traskade dit för att de det som alla talar om, men det var inte så speciellt som alla säger men visserligen gick vi inte in men vi tyckte det inte var värt de €50 som det kostade.

Efter detta så tog vi då våra pigga ben söderut från Coliseum och då fick vi syns på Vatikanstatens kupol och fick den smarta idén att ta det idag med så vi började gå i riktningen mot Vatikanen. Det hela slutade med att vi kom till Museo Nazionale som var en vacker byggnad. Men det var inte våran destination så vi fortsatte att leta efter Vatikanen fast då får vi se något som ger oss ett hopp om Rom. Vi hittade ett COOP, som vi självklart hade problem med att ta oss till eftersom vi fastnade i en park som bara hade en in och utgång men tillslut hittade vi ut och kom till matbutiken. Standarden på butiken går inte att jämföra med svenska. Hyllorna stod hur som helst med varorna blandade utom någon som helst logik. Man hade kassaapparater som inte går att finna i Sverige längre. Ytterst tveksamt om man ens tog kort och några Medmera var det inte på tal om. Italienarna borde åka på studiebesök i Sverige, det skulle nog göra susen.

Efter denna vistelse på vårat kära COOP så fortsatte vår jakt på Vatikanen, men efter mycket traskande så hamnade vi på Piazza del Popolo igen, som tur var hittade vi en stadskarta eller i alla fall en del av en stadskarta som vi kunde lokalisera oss på så vi hittade till vår nya destination. Piazza della Libertà, parken där Società Sportiva Lazio grundades den 9 Januari 1900. En inte allt för lång promenad tog oss dit. Väggar och räcken var täckta av Laziorelaterat klotter och klistermärken, stadsdelen verkligen andades Lazialità. Parken var väl ingen höjdare i sig. Ett gäng palmer, ruttna träd på de smutstiga gräsmattorna ramade in parkens innehåll rätt väl. På bänkarna i parken satt det alkoholister och hedrade Roms första klubb genom flaskan. Vissa låg på sina bänkar och sov. Känslan av parken var ungefär som den vid Gammelbron i Gävle. Sorgligt nog andades den alkoholism och misär. Kanske symboliserade denna misär det som sker i klubben just nu? Vi letade upp minnesstenen som satt på en husvägg var inget märkvärdigt egentligen men texten var verkligen rörande. När man läste detta och tänkte på att just där grundades den antika och vackra klubben. Det var en mäktig känsla fram tills att man vände huvudet till höger. På husväggen mittemot skymtades klottret ”Gabriele uno di noi”. Det omvandlade stoltheten och passionen till vemod.

Ännu en gång fick vi syn på Vatikanens kupol så vi satt riktning mot denna plats än en gång och vart hamnar vi inte när vi tror att vi hittat platsen? Jo, Museo Nazionale och vi börjar ge upp hoppet. Men vad dyker då inte upp om man kollar åt vänster när man står framför Museo Nazionale jo vi ser Vatikanen så då har vi gått från södra Rom till norra Rom för att hitta katolicismens centrum. Hade vi insnöade Norrlänningar bara vänt lite på huvudet åt vänster hade vi hittat vårt mål, vi var så nära men ändå så långt borta. Det som Gustav sa på telefonen igår stämmer nog, ”Ni är insnöade bönder bara”.

När vi gick på den långa och skapligt trafikerade gatan fram till Rom började regnet falla över Rom. Försäljarna var snabbt där och försökte kränga kassa paraplyer till hemska priser. Gick vi på ännu en turistfälla? Nä, denna gång var vi tillräckligt kloka. Om vi överlevde snökaoset 1998 i Gävle så ska vi nog överleva lite Romerskt regn tänkte vi. San Pietro var väl inte riktigt så mäktigt som vi hade väntat. Det kändes egentligen som vilket torg som helst i staden. Men för att Skvätten skall bli nöjd dokumenterades även det besöket. Hungern började ta kontrollen över våra hjärnor och vi gav oss ut på jakt efter föda. Tidigare under dagen hade vi sett en handfull skyltar med McDonalds. Visst låter det tråkigt att äta den maten när man är utomlands, men vi var ute efter något snabbt då våra magar skrek högre än afrikanerna utanför vårt hotell. Efter en timmes yrande på stadens pittoreska smågator så hittade vi fram till det kända Piazza Navona. Återigen så åkte kameran upp i sann turistanda innan vi fortsatte vår jakt. Vi passerade en pizzeria på en gata som ledde iväg från Piazzan. En man stod i entrén och skrek ”Birra Birra”. Det ordet var nästan vackrare än Aldo Donatis röst så vi stannade till och fick ett bra erbjudande på mat. Vi tog oss en öl till pizzan. En pizza som förövrigt var sjukt mycket godare än den ”svenska” diton. Den mycket vackra italienska kvinnan som serverade var otroligt trevlig och drev med oss när hon fick reda på vårt ursprung. Efter måltiden började regnet ösa ned men övergick snabbt till hagel. Då pekade hon ut och sa ”Feel like home, swedish summer” och skrattade. Vi stämde upp i skrattkören och drack ur vår italienska öl. Betalade och tackade för den delikata måltiden då regnet slutat ösa ned.

Lazio – Bari är på söndag så vi ville vara ute i tid med biljetterna. Vi virrade runt ett tag men visste att butiken låg väldigt nära Stazione Termini. Vi lyckades ta oss dit efter en koll på en infotavla nere i metron vid Barberini. Efter att ha lyckats sicksacka mellan galna bussar och idiotiska bilar så kom vi fram till några informationskiosker utanför Termini. Innan vi ens hann komma fram så sprang en kille fram och frågade om vi behövde hjälp. Ryss frågade efter Via Farini och hans kollega beskrev vägen, det hela blev dock lite småroligt. Han räknade på fingrarna hur många gator vi skulle gå och sa sedan ”sinistra”. Ryss ytterst bristfälliga italienska klarade dock av att uppfatta sinistra vilket förvånade informatören. Innan vi vände oss om sa han att det låg en polisstation på gatan, sedan med en mycket låg röst med en undertoning av skam och hat sa han; ”Och en Lazioshop” innan han vände sig om snabbt och försvann.

Vägen till butiken var inga problem alls och det var verkligen lättande att äntligen få se flaggor med rätt färger, de ljusblå och vita. Butiken var väldigt liten men helt täckt av ljusblå flaggor, plagg och gamla tidningsutklipp. Mitt i butiken stod ett fotbollsspel. Vi kikade runt på prylarna ett tag innan några andra svenskar i butiken skyndade sig ut med en bunt biljetter i handen. Ryss samlade mod och klev fram till mannen i kassan som sa ”Ciao” och utstrålade en enorm grinighet. Ryss frågade väldigt nervöst efter matchbiljetter till matchen. Han sken då upp som en sol och berömde Ryss italienska och frågade om han kunde flytande italienska. Vår gubbe förklarade med meningen ”Noi siamo svedesi” att vi var svenskar. Helt plötsligt återgick han till sitt tidigare tillstånd med enorm grinighet och frågade strängt varför vi var i Rom. Svaret blev ”La mia Lazio”. Resten av de som satt bakom butiken skrattade och applåderade. Mannen hoppade upp från stolen och skrek ”gioca gioca” och pekade på fotbollsspelet. Trots att en viss rutin fanns hos den svenske tävlaren från Flameslokalen i Bollnäs så var han otroligt nevös.  Bollarna rullade in en efter en bakom Ryssens mål, han skrek då ”Muslera” och pekade på sin målvakt. Hela affären bröt ut i ett asgarv igen. Italienaren som stod på andra sidan bordet skrek ”Gooooool” i sann De Angelis anda vid varje mål han gjorde. Efter en handfull bollar bakom Muslera så gav Ryssen upp och Löffa tog över. Valbobon lyckades peta in en boll men strax efteråt kom kvitteringen. Vi tackade för matcherna och fick äntligen köpa våra biljetter. Efter passkontrollen skrev mannen i kassan ut ett kvitto med våra namn och bad oss återkomma dagen efter för att hämta ut biljetterna. Det var lite oklart vilken sektion vi fick biljetter på men Curva Nord var ”finità”. Tror det blev Laterale. Vi tackade för oss och italienarna sa att vi ses imorgon.

Dagens andra jakt på förtäring tog en början här. Vi sprang runt i centrum för att hitta någon affär att köpa alkohol på. Helt plötsligt dök en Spar butik upp framför ögonen på oss och vi klev in. Denna butik var lite bättre än COOP men fortfarande kaosartad. Hoppet rann oss ur händerna då vi inte hittade någon alkohol, men Mr Eriksson var uppmärksam och såg en skylt med en pil ned för en trappa till en källare. Där fanns det viner, öl och andra spritdrycker. En flaska Borghetti, Citron Vodka, ett par öl av märket Kantel Bräu och en Coca-Cola inhandlades. Vi styrde kosan hemåt till Hotel Villa Glori. När vi kom till hotellet så styrde vi upp på rummet och började med att prov smaka Caffe Borghetti och öppnade ölen och började arbeta med bloggen.