Vår väg mot Rom inleddes med att vår käre vän Fazze plockade upp oss på stan. Stämningen i bilen var väl kanske inte på topp, men man kunde allt känna att något stort var på gång. Vi stannade till en sväng på Gävle Bro för att tanka. Några småtjejer siktades och ett par interna skämt drogs och höjde stämningen rejält. Vägen ned till Arlanda kändes dock väldigt långsam och som sagt, stämningen var avslagen. Vår chaufför och medresenär Mr Eriksson vägrade och inse att Terminal 2 faktiskt hade utrikesflyg också, vilket ledde till att vi blev avsläppta på 5:an. Efter deras gigantiska misstag väntade en ca 1000m lång promenad på ett relativt tomt Arlanda.

 

Väskorna checkades in och biljetterna hämtades ut. Vi slängde snabbt i oss en svindyr Carbonara, som förövrigt fick ens tankar att segla iväg till Sodexo. Enda skillnaden på Sodexos Carbonara och den på Arlanda var priset och portionen. En portion som hemma i Norrland skulle anses ungefär en 1/3 av vad en portion bör vara. Med lite mat i magen begav vi oss in till gaten och taxfreeområdet. Efter att ha kikat lite i butikerna kom vi fram till att priserna var högre och sortimentet sämre än hemma i Norrland. Längtade man hem redan? Javisst. Ryssen gnällde vid detta tillfälle så mycket att man stundtals trodde att han satt i korridoren på skolan och mässade om den bristfälliga och ytterst taskiga organisationen. Värt att notera är att Ryssen kände sig väldigt tveksam till att stiga på planet av vissa anledningar som inte bör nämnas.

 

En halvtimme försenat lyfte vi mot skyarna och vår resa mot Rom hade börjat på riktigt. Flygresan var rent utsagt vidrig. Flygvärdinnans falska leende passade inte ihop med hennes vackra stjärt. Någon harmoni existerade inte med andra ord. Löffa inledde sin gnällkarriär för dagen då utrymmet för benen inte var tillräckligt tillfredsställande eller som han själv uttryckte det; ”Sämre än en X-Trafikbuss”.  Flygtiden blev ungefär tre timmar och var extremt långtråkig. Det lilla nöjet som existerade förutom flygvärdinnan med det falska leendet och den vackra stjärten var en gubbe som åt och drack konstant hela resan. Var det inte rödvin så var det kaffe. Var det inte tapasbricka så var det bullar. Karln åt rent ut sagt hela jävla tiden, men det belönades med samma legendstämpel som Skvätten tilldelats för några månader sedan.

 

Det var en sjuk mäktig syn att flyga över Rom och se alla gatlampor och bilar nere på marken. Det kändes på något vis väldigt overkligt. Vi landade äntligen på flygplatsen Fiumicino strax före 20. Flygplatsen var ingen vacker syn. Sönderslagna och smutsiga element hängde på väggarna och toaletterna stank klorin och var totalt nedskitna. Några pissoarer existerade inte heller. Någon tull eller liknande behövde inte passera, kan det bero på EU-medlemskapet måntro? Vi såg ett par carabinieri och en Guardia di Finanza. Den sistnämnde kunde man nästan tro var svensk då han hade ett väldigt nordiskt utseende. Han var dessutom väldigt trevlig. Det var inga problem att hämta ut väskorna och våra kom faktiskt först av alla. Rejält med flyt hade vi skulle det visa sig. Vi visste att det gick ett tåg in till Rom 20.36 och klockan var ungefär 20.20 när vi fick tag i våra väskor. Skyltarna hjälpte oss snabbt att lokalisera tågstationen och kiosken där biljetter inhandlades. För €11 styck fick vi ett säte på ett otroligt sunkigt tåg in till stan. Turen med väskorna gjorde att vi precis hann på tåget vilket ett gäng andra svenskar inte gjorde. Vagnen delade vi med några svenskar och ett skotskt par. Vi såg även två grabbar från Italienska armén. Tågresan gick också väldigt långsamt. Utanför fönstren låg Romnatten tung men vi kunde se kontor och industriområden hela vägen. Det påminde väldigt mycket om att åka tåg in i Stockholm med alla kontor och dylikt i utkanterna av staden. Tåget stannade inte på så många stationer men visst stod det folk från lokalbefolkningen på perrongerna och väntade.

 

Resan kan ha tagit cirka 50 minuter. Vi klev av tåget och vart överraskade av vädret. Det påminde lite om en svensk höstdag. Det kändes att det hade regnat tidigare under dagen på den friska luften, trots att vi var mitt i centrala Rom. Vi hann knappt kliva ut ur Stazione Termini innan en italiensk taxichaufför sprang fram och frågade om Taxi.

 

-          Taxi?

-          Si

-          Andiamo?

-          Viale del Vignola

-          Hmm Viale Vignola…Hotell Vill…

-          Si, Hotell Villa Glori

-          PIERLUIGI…..VIALE DEL VIGNOLA!

Taxichauffören var väldigt trevlig till en början och lät oss inte lägga in väskorna själv. Vi satte fart genom Romnatten mot hotellet. Flertalet gånger var vi nära att smälla med andra bilar som rusade fram. Chauffören sa ingenting till oss under resan. Vi pratade dock svenska med varandra hela tiden. Men när Ryssen såg en Romanisti och höjde rösten med negativ klang så surade chauffören till. Andra Laziorelaterade saker som Excalibur, Original Fans Shop på Via Farini och spelare nämndes. Det märktes att chauffören inte var av rätt virke, dvs Romanista. Taxin till en början kändes väldigt billig och som ett fortsatt transportmedel. Vi åkte i stort sett genom hela staden till hotellet och taxametern stannade på €16. Ryssen räckte snällt fram en €20-sedel och tänkte ge resterande kronor i dricks. Chauffören ville dock annat. Började veva med armarna och skrika på italienska. Det visade sig att han hade dolda avgifter som vi aldrig lyckades tolka riktigt, men det totala priset utan dricks blev €25. Någon dricks fick han knappast.

 

Vi var äntligen framme på Hotel Villa Glori. Första intrycket av hotellet var mycket bra. Det kändes väldigt exklusivt och glamoröst. En pampig glasentré med en reception i fint polerat trä. En vacker kvinna hälsade med ett svagt ”Buonasera” och språkliga komplikationer uppstod sedan.  Hon hade svårt att förklara att hon behövde våra pass, men det löste sig rätt snabbt. En väldigt mystisk man tog på sig det eminenta uppdraget att bära upp våra väskor till rummet.  Han var kort och klädd i grön kostym med röda inslag, påminde väldigt mycket om en alv. Nåja. Hotellrummet var väl inte riktigt vad vi förväntat oss. Eller snarare, det var mindre än förväntat. Dock spelar storleken ingen större roll i dubbel bemärkelse i vårt sällskap. Toaletten var helt klart förstaklassig och allt från tvålar till badmössor, tandtråd och enorma handdukar. De kulturella skillnaderna var rätt uppenbara. Sängarnas täcken var inga täcken, utan man använde istället lakan. Några problem hade vi inte räknat med men det uppstod senare.

 

Vi installerade oss och sedan blev det en promenad. Vi tänkte hitta lite alkohol att köpa med oss men stadsdelen var helt död. Ingenting var öppet förutom exklusiva restauranger där bara förrätten kostade €30. Hoppet väcktes när vi siktade en mack men den var tyvärr stängd. Promenaden gick vidare söderut längs gatan. På vänstersidan låg en mörk park. Lite försent upptäckte vi att i parken stod ett helt gäng med afrikaner. En började följa efter oss och rädslan började infinna. Kanske var vi lite paranoida. Tillslut lyckades vi hitta en riktigt fin pizzeria. Vi köpte en rätt stor pizzaslice för endast €2. Vi köpte även med ett par Peroni till hotellet, dock ett rejält överpris men i brist på annat var det värt det. Tillbaka på hotellet slog vi på lite Laziorelaterad musik blandat med Engmans Kapell från Hälsingland, sänkte våra öl och la oss till sömn. En natt med väldigt dålig sömn skulle det visa sig.